Skrivet 2018-03-16 av Göte Brunberg

Ur boken över döda och begravda för Nuckö församling kan man få fram statistik över hur många som har avlidit varje år från cirka år 1650 fram till 1925 (med undantag av åren 1779-1834, då kyrkböckerna saknas). Se diagrammen nedan. I en så stor population skulle, om dödsorsaken endast skulle ha varit ”naturlig”, avvikelsen från ett år till ett annat statistiskt ha varit ganska liten. Ett större hack i kurvan indikerar därför att något speciellt har hänt – en hungersnöd eller en sjukdomsepidemi. (Naturligtvis förutsätter detta att man kan lita på källmaterialet, så att åtminstone de flesta avlidna antecknades i begravningsboken.)

Traktens befolkning har, i likhet med den större delen av Estlands befolkning i övrigt, under århundradenas lopp varit jordbrukare och boskapsskötare. Ett visst tillskott fick man också från fiske. För sin utkomst, och sin faktiska överlevnad, var de beroende av goda väderförhållanden. Marginalen mellan överlevnad och död i hunger var inte stor. En dålig skörd en sommar eller, ännu värre, flera somrar i rad, kunde resultera i svält och hungersnöd.

En undernärd befolkning är också mer mottaglig för sjukdomar. Även sådana sjukdomar som idag betraktas som vardagliga och enkelt kan botas, kunde i äldre tider vara ödesdigra. Till detta kom naturligtvis att sjukvården var närmast obefintlig.
Däremot har trakten inte direkt drabbats av krigshandlingar, men det är självklart att förhållandena indirekt har påverkats av vad som skedde i omvärlden.

Ur diagrammen kan man se att det speciellt är två händelser runt sekelskiftet 1600-1700, som har lett till kraftigt ökade dödstal: hungersnöden 1697 och pesten 1710-11. Under hungersnödens värsta år 1697 dog cirka 25 procent av befolkningen och under pesten cirka 65 procent. Man kan också se att det finns en del år med ökad dödlighet under senare hälften av 1700-talet, men eftersom dödsorsaken inte är antecknad i begravningsböckerna från den tiden går det inte att analysera orsaken.

Under 1800- och 1900-talen har inga liknande katastrofer inträffat, men man kan ändå se ett antal år med onormalt hög dödlighet. Eftersom dödsorsaken – eller rättare sagt prästens diagnos av dödsorsaken – är angiven i begravningsböckerna går det att hitta ett samband med olika epidemier som har hemsökt trakten. Den svåraste av dessa var tyfus- och dysenteriepidemierna 1869, som drabbade en av hungersnöd försvagad befolkning.

Antalet döda och begravda i Nuckö socken åren 1662-1778

Hungersnöden 1697

Året 1694 var ett dåligt år för jordbruket i Estland: sommaren var regnig, vintern kom tidigt och var ovanligt kall och snörik. Våren 1695 var kall och sommaren var ovanligt regnig. På grund av det oupphörliga regnandet kunde man inte så rågen i tid på hösten och en stor del av åkrarna förblev obesådda. Vintern kom ovanligt tidigt och var mycket snörik.
Vårarbetena 1696 kunde sättas igång först i slutet av maj. I juni började åter ett oavbrutet regnande, som fortsatte fram till september. Det året fanns det ingen skörd att hämta. I bästa fall fick man lika mycket som man hade sått.

Väderförhållandena blev något bättre under 1697, men skörden blev liten på grund av att bristen på utsäde gjorde att man inte kunde beså alla marker. Redan i september kom ett kraftigt snöfall som gjorde att den skörd som då inte hade bärgats blev förstörd.
År 1698 var den stora hungersnöden över, men på grund av bristen på utsäde kunde man inte beså alla marker. År 1699 blev skörden återigen god.
Man beräknar att cirka 20 procent av Estlands befolkning (70-75 000 personer) dog i hungersnöden.

Diagrammet visar att hungersnöden fick ett något annat förlopp i Nuckö än i Estland i övrigt. Först 1697 slår den till med full kraft. Det året avlider 558 personer jämfört med 64 året innan. Om man antar att befolkningen uppgick till ungefär 2 000 personer skulle alltså hungersnöden ha decimerat den med cirka 25 procent.

För de följande 12 åren fram till 1709 visar kyrkböckerna en förmånlig befolkningsutveckling. Födelseöverskottet under dessa år var cirka 430 personer, vilket innebär att befolkningstalet var på väg mot samma nivå som före hungersnöden. Då drabbades trakten av nästa katastrof – pesten.

Pesten 1710-11

Estland, och särskilt landets västra delar, drabbades hösten 1710 av en fruktansvärd pest. Den spreds från söder mot norr och nådde nuvarande Läänemaa tidigt på hösten 1710. Enligt kyrkböckerna begravdes i Nuckö 62 döda under tiden 4 januari–17 september men från den 18 september till årets slut 909. Under en enda vecka, från den 9 till den 16 december, dog 115 personer. Till en början antecknade prästen noggrant varje avliden men till slut blir anteckningarna mer summariska: ”I Lill-Dirskogs Knuters gård, 6 personer” och ”I Spithamns by, några gårdar, 16 personer”. Under det följande året 1711 är kyrkbokens uppgifter inte längre så exakta. Det sammanlagda antalet döda anges ha överstigit 320. Epidemin verkar inte ha klingat ut förrän vid årets slut.

På två år dog alltså minst 1 271 personer. Hur stort var då antalet överlevande? Svaret får man i den ”inkvisition”, ett slags primitiv folkräkning, som genomfördes 1712. Enligt denna dog i Nuckö i pesten 1 259 personer och 683 överlevde. I pesten skulle således 65 procent av befolkningen ha dött, därav samtliga som var över 60 år.

De överlevandes ålderssammansättning var förmånlig för att befolkningsantalet snabbt skulle återhämta sig. År 1711 ingicks 89 giftermål, jämfört med normalt cirka 20 per år. Enligt hakerevisionen 1726 uppgick befolkningen i Nuckö socken då till 1 448 personer, vilket betyder att den hade mer än fördubblats på 14 år. Under åren 1712-1778 är födelseöverskottet mer än 1 400 personer, vilket innebär att befolkningstalet vid periodens slut var minst lika stort som före pesten.

Antalet döda och begravda i Nuckö socken åren 1834-1925

Missväxt, tyfus och dysenteri 1869

Våren 1867 var kall med nattfrost vecka efter vecka, något som omöjliggjorde alla arbeten på åker och äng. Först efter midsommar kom en kort varm sommar. Man fick en höskörd som aldrig förr, men säden hann aldrig mogna.

Året därpå låg stora delar av åkerjorden obesådd. Där man hade sått blev det ändå ingen skörd. Solen strålade dag efter dag utan att det kom något regn. När det blev skördetid var man tvungen att dra upp säden med rot eftersom stråna var för korta för att skäras med skära. Potatis fick man ingen.

En stor skara nucköbor gjorde hösten 1868 ett försök att emigrera till Kaukasus, men blev stoppade i S:t Petersburg där de fick tillbringa vintern. Där och i Reval blev många sjuka i tyfus och andra epidemiska sjukdomar. I kyrkboken för S:t Mikaels församling är antecknat att 12 nucköbor, som ”vistades tillfälligt i Reval” hade begravts genom församlingens försorg.

De överlevande förde sedan med sig sjukdomarna till en av hunger försvagad befolkning när de våren 1869 tvingades tillbaka till hembygden. Av diagrammet kan man se att det året dog över 200 personer, mer än dubbelt så många som åren före.