Äldre tid
Jordarna i Rickul/Nucköområdet, speciellt i de norra delarna av Rickul, är magra och inte speciellt lämpade för jordbruk. Liksom i övriga estlandssvenska områden spelade därför boskapsskötseln en större roll än för de estniska bönderna. Detta kan man se redan i 1591 års jordrevision. Enligt denna fanns det i landskapet Vik, där Rickul/Nucköområdet ligger, 2,7 kor per gård jämfört med 1,4 för esterna. Även antalet hästar och oxar var större i de svenska gårdarna än i de estniska.
Inventeringen 1687 ger en uppfattning om hur många djur av olika slag som man hade på en gård. Thomas Siffersson, som förvisso var en av de mer välbeställda bönderna i Roslep, ägde då 2 hästar, 5 oxar, 6 kor, 2 kalvar, 6 får, 4 getter och 2 svin. Det kanske inte var alla bönder i Sverige på den tiden som hade en sådan djurbesättning!
Ganska lite är känt om hur jordbruket under äldre tid bedrevs i de estlandssvenska områdena. Det är troligt att gamla produktionsmetoder levde kvar längre än i de estniska områdena, eftersom jordbruket spelade en mindre roll än i dessa. Ålderdomliga redskap, som årder, skära och slaga användes senare i de svenska områdena än i de estniska.
1800-talet – stora förändringar
Den estlandssvenske bonden ägde fram till slutet av 1800-talet inte den jord som han brukade utan var arrendator hos markägaren. Denne hade i Rickul/Nucköområdet under årens lopp skiftat mellan att vara biskopsdömet Ösel-Vik, den svenska kronan, en lokal godsägare, sedan återigen den svenska kronan för att slutligen vara en balttysk godsägare. Arrendet betalades dels genom leverans av naturaprodukter dels i form av dagsverken på godset.
Mot slutet av 1850-talet ägde genomgripande förändringar rum i bondens ställning. Från att ha varit dagsverksarrendator som när som helst kunde drivas bort av godsägaren, blev han genom 1856 års bondelag fast brukare av jorden (utan att dock ännu äga denna). Ett problem vid övergången var att dagsverksarrendet förbjöds. Istället skulle arrendet betalas i pengar och in natura. Gårdarnas produktion var i första hand inriktad på självhushåll och det kunde vara besvärligt att få ihop pengar till arrendet.
Enligt bondelagen kunde godsen avsätta 1/6 av sin mark för eget bruk. Resten av marken var man tvingad att sälja till sina arrendebönder. I Rickul/Nucköområdet började bönderna friköpa sin jord i slutet av 1800-talet. En omständighet som försenade köpen var att den odlingsbara marken under århundradenas lopp hade splittrats upp i smala tegar. Friköpen måste därför föregås av ett skifte, där de små markstyckena slogs ihop till större som sedan delades ut till gårdarna. Det är ofrånkomligt att många bönder ansåg sig ha blivit orättvist behandlade för att de hade fått sämre markstycken än grannen. Gårdarnas areal var på papperet ganska stor. Det var vanligt med 50, 60 och till och med 70 hektar, men andelen odlingsbar jord var ganska liten, kanske bara ett par hektar. Den största delen av marken lämpade sig mest som betesmark. Ganska många bönder flyttade i samband med friköpet ut från byn till annan mark som tillhörde gården.
1900-talet – nya gårdar
Före första världskriget ägde storgodsägare 58 procent av jordarealen och småbrukarna 42 procent. En omgripande reform sattes igång omedelbart efter kriget. I enlighet med en speciell lag drogs till staten in 97 procent av storgodsens jord. För de exproprierade jordegendomarna utgick ersättning från statens sida. Syftet med detta var att skapa en småbrukarklass. I hela Estland skapades 54 000 nya hemman.
Även i Rickul/Nucköområdet drogs godsens mark in till staten och delades ut till nya jordbrukare. På den mark som tidigare hade tillhört Rickul gods bildades två nya byar, Norrby och Söderby. Vid de övriga godsen bildade man så kallade nybyar (”asundus”-byar) som dock inte fick egna namn. De nya gårdarna var avsevärt mindre än de befintliga.
Jordbruket i modern tid
I äldre tid var jordbruket helt inriktat på att tillfredsställa den egna gårdens behov. Någon möjlighet att sälja ett överskott hade bonden inte. Först i samband med bonden under andra hälften av 1800-talet kunde frigöra sig ekonomiskt från sin godsägare och att jordbruket, genom förbättrade produktionsmetoder, kunde ge ett överskott, var det möjligt att börja sälja produkterna. De sandiga jordarna i Rickul/Nucköområdet var synnerligen lämpliga för potatisodling. Där var därför i första hand potatis som man i slutet av 1800-talet började frakta med egna skutor till Reval, Helsingfors och Stockholm.
Vid sekelskiftet genomgick det estniska jordbruket en snabb omvandling under trycket av billig import av jordbruksprodukter från utlandet. Detta gick till stor del estlandssvenskarna förbi. Först på 1910-talet började man experimentera med användning av moderna jordbruksmetoder. Mjölkboskapsaveln var en viktig fråga i detta sammanhang. Den inhemska boskapen – röd lantras – var inte speciellt produktiv.
Den odlingsmetod som användes under senare tid var det så kallade treskiftet. Det innebar på ett visst stycke åker odlades det första året säd, det andra året potatis och det tredje året fick marken ligga i träda. Genom att man delade upp marken i tre delar fick man en jämn produktion av säd och potatis varje år.
Bland sädesslagen dominerade rågen. Därnäst kom korn och havre. De magra jordarna i området passade inte för vete, som därför odlades mer sparsamt. Rågen såddes både på våren (vårråg) och på hösten (höstråg). De övriga sädesslagen såddes på våren. Höstrågen hade bättre kvalitet, både på säden och halmen, som användes till taktäckning och för lagning av gamla halmtak. Den såddes i september och var mogen i augusti följande år. De övriga sädesslagen såddes på våren och var mogna på hösten samma år.
Innan potatisen och vårsäden kom i jorden bereddes åkrarna genom plöjning och harvning. I de lätta och steniga sandjordarna passade årdret bäst för plöjning. Plogar användes endast på det ställen där det fanns en djup mylla. Harvarna, så kallade ledharvar, var försedda med pinnar av trä eller järn. Potatisen sattes i maj månad och därefter sådde man vårsäden. Sedan var det dags att harva trädan, som senare på hösten skulle besås med höstråg, så att det inte skulle växa så mycket ogräs. Sedan körde man ut gödsel på trädan och bredde ut den så jämnt som möjligt varefter den plöjdes ner, mestadels med plog.
När potatisen var satt, säden sådd och dyngan utkörd var det dags för höslåttern. Höet fick man huvudsakligen från naturliga ängsmarker. Dessa bestod ofta av låg och fuktig mark där gräset växte snabbt, varför man vanligen kunde börja slåttern redan före midsommar. Slåttern skedde med lie. Efter det att höet hade fått torka några dagar räfsades det ihop och samlades i volmar (”såtar”), som sedan med häst drogs till en hölada. Slåttermarkerna låg ofta långt från gården och höet transportades därför ofta på vintern när man kunde använda släde. Som vinterföda för fåren fällde man lövträd, främst asp, och gjorde lövkärvar, som fick torka.
I augusti började rågskörden. Männen slog stråna med lie och kvinnorna gick efter och band ihop stråna till nekar. Nekarna samlades i stackar och fick stå och torka på åkern i några veckor. I september kördes rågen in för att torkas och tröskas. Torkningen skedde i en uppvärmd ria. Denna var försedd med en stor stenugn och en rad torkstänger på vilka nekarna ställdes till torkning. Efter torkningen tog man ner nekarna och slog axen mot en bänk för att få loss det mesta av säden. Sedan öppnades nekarna och stråna breddes ut på loggolvet, där de tröskades med slagor. Efter detta plockade man upp halmen och buntade ihop den för att bland annat använda den för reparationer och nyläggning av halmtak. Den urtröskade säden rensades i ett såll varvid man lät vinden föra bort agnarna. På senare tid tröskade man även med tröskmaskin, men om man ville ha halm till takläggning måste man ändå tröska den med slaga. Tröskmaskinerna ambulerade ute i byarna från gård till gård.
När rågskörden var avklarad var det dags för rågsådden på en annan tredjedel av åkern. Därefter, i september och in i oktober, skördades kornet, vetet och havren.
Den tröskade säden lagrades i stora trätunnor. Därifrån tog man vid behov ut en tunna för malning till mjöl i en väderkvarn. Sådana fanns det några i varje by med gårdsägarna som delägare. På senare tid tillkom även motordrivna kvarnar. Mjölet hälldes efter malningen tillbaka i trätunnan.
Potatisen togs upp i september. Den förvarades under vintern i meterdjupa grävda gropar i marken. I dessa lade man potatisen på ett isolerande halmlager. Potatisen täcktes med lager av halm, jord och tång.