Det enklaste sättet för den som är intresserad av att släktforska i Nuckö socken är att gå till Släktdatabasen och läsa ut uppgifter om personer ur denna. Den som vill gå vidare och själv leta efter uppgifter som inte står i Släktdatabasen – eller vill söka efter uppgifter om personer som har varit bosatta i andra delar av Estland – har numera stora möjligheter att göra detta, i och med att för släktforskning intressanta dokument är tillgängliga via internet.
Hur släktforskar man i Estland om man bor i Sverige?
Med några få undantag finns alla för släktforskning i Estland intressanta handlingar arkiverade i Estlands historiska arkiv (EHA) i Tartu. Det har emellertid funnits en möjlighet att studera handlingarna (åtminstone de flesta av dem) utan att resa till Tartu. Mormonerna lät nämligen på 1980-talet mikrofilma handlingarna och det har för en i Sverige boende varit möjligt att studera mikrofilmerna i någon av deras släktforskningscentraler. Det kunde emellertid bli ganska tidsödande eftersom det ofta innebar att filmerna måste beställas från arkivet i Salt Lake City i USA med en leveranstid på några veckor.
För några år sedan blev det, genom det så kallade Saaga-projektet på EHA, möjligt att studera mikrofilmerna via internet. Förutom att filmerna direkt finns tillgängliga är det mycket lättare att lättare att studera en bild på dator, jämfört med att läsa den i en mikrofilmläsare.
Vilka speciella svårigheter finns det?
Ett speciellt problem för en endast svenskspråkig är att handlingarna oftast är skrivna på ett främmande språk: tyska, ryska eller estniska. För Nuckö socken är det ändå så lyckligt att de allra äldsta kyrkböckerna – ända fram till 1779 – är skrivna på svenska. I övrigt är de skrivna på tyska, med undantag för kyrkböckerna 1892-1918 som är skrivna på ryska. Där finns ändå som hjälp att namnen ofta även är skrivna med latinska bokstäver. Estniskan kommer ibland in i handlingar från 1918 och framåt.
Något som underlättar vid släktforskning i Estland är att man inte flyttade så ofta. Detta har historiska orsaker – de etniska esterna var livegna fram till 1816, och kunde därmed inte lämna sina gods, och svenskarna som var ”fria män” var det bara inom sitt bosättningsområde. Flyttade de till ett estniskt område blev även de livegna, och det gjorde att de inte ville flytta.
Hur långt tillbaka i tiden kan man komma?
Svenskar har funnits i Estland från åtminstone 1200-talet. Arkeologiska utgrävningar i byn Enby på Nucköhalvön indikerar att där har funnits en kontinuerlig bosättning från åtminstone tidig vikingatid. Det är rimligt att anta att det är svenskar (eller åtminstone skandinaver) som har varit bosatta där. Den stora invandringen skedde dock troligen först efter det att danskar och tyskar hade intagit Estland runt år 1220. Nuckö socken kom sedan att under mer än tre sekler ligga under biskopsdömet Ösel-Vik.
År 1561 erövrades Estland av Sverige och Ösel-Viks område hamnade under den svenska kronan. En av de åtgärder som vidtogs var att dokumentera gods, byar och gårdar. Det är nu som man för första gången kan läsa namnen på byar, gårdar och husbönder. En iakttagelse är att merparten av de byar som finns på 1900-talet fanns redan då.
Det gick sedan nästan 100 år innan prosten Isaac Mariestadius Hasselblad 1659 började föra kyrkböcker (”metrikor”) över födda, gifta och begravda i Nuckö församling. Tillbaka till den tiden finns det en möjlighet – åtminstone teoretiskt – att följa sin släkt. Det finns emellertid några svårigheter. En är att uppgifterna oftast är ganska oprecisa (”En son till Lars i Ölbäck …”). Ett annat – och större – problem är att så många personer i socknen avled i hungersnöden 1697 och pesten 1710/11. I hungersnöden avled cirka 25 procent av befolkningen. Den hade börjat återhämta sig när området i september 1710 drabbades av pest. Totalt avled i pesten 65 procent av socknens befolkning. I början var prästen noga med att, som i vanliga fall, ange personens namn, bostadsort och dödsdatum men i takt med att antalet döda ökade lavinartat blev anteckningarna i dödsboken mer och mer summariska för att till slut bara bli i stil med ”uti Österby 32 personer”.
Förutom att pesten decimerade befolkningen skedde det, när den var över, en kraftig omflyttning. Änklingar och änkor gifte om sig. Tidigare jordlösa flyttade till tomma gårdar. Det gör att man inte kan vara säker på att ”Lars i Ölbäck” är samma person före och efter pesten.
Ett stort problem är också att kyrkböckerna från perioden 1779-1834 inte är bevarade (med undantag av ett fragment av boken över födda 1806/1807). Det innebär att personer som har både blivit födda och avlidit under denna period över huvud taget inte går att spåra. Luckan täcks – åtminstone till en del – av en församlingsbok från cirka år 1800 och folkräkningar (”själarevisioner”) under perioden. Det gör att det i de allra flesta fall går att följa en släkt förbi luckan.
Vilka källor finns det?
De huvudsakliga källorna för släktforskning är kyrkböcker (”metrikor), församlingsböcker och så kallade själarevisioner.
Kyrkböcker
Metrikor över döpta, vigda och begravda finns för Nuckö socken för åren 1658-1779 och 1834-. Fram till 1779 fördes de på svenska. År 1833 kom en kyrkolag, där det bestämdes att metrikorna skulle föras med användning av standardiserade blanketter och på det administrativa språket tyska. Bland uppgifterna för födda finns födelsedatum, dopdatum, föräldrarnas namn och bostadsplats samt faddrar och gudmödrar. För begravda finns bland annat dödsdatum, begravningsdatum, bostadsplats, födelseort och dödsorsak. I slutet av 1800-talet inträdde en förryskningsperiod i hela det ryska imperiet. Alla skulle blir ”riktiga ryssar”. Det drabbade även kyrkan. Från 1892 fram till 1918 fördes metrikorna på ryska. Lyckligtvis är ändå personnamnen (i de flesta fall) även skrivna med latinska bokstäver. Från 1918 är det officiella språket estniska, men det verkar som att i Nuckö församling användes familjens språk.
Exempel på sidor ur kyrkböcker (klicka på bilderna för att hämta dem i högupplöst version).
Församlingsböcker
Församlingsböckerna fördes för att man skulle få en överblick över församlingen och dess medlemmar. När man påbörjade en bok förde man familjevis in personerna med namn, födelsedatum, släktskap och bostadsplats. Under tidens gång förde man sedan in förändringar i boken. När till exempel ett barn föddes skrev man in barnet, med födelsedatum och släktskap med befintliga personer, i boken och när en person avled antecknades dödsdatumet och personens namn ströks över. Även andra förändringar, som att en person gifte sig eller flyttade (inom församlingen eller till en annan församling), antecknades. En, åtminstone i äldre tid, viktig sed var att församlingsmedlemmarna skulle gå i nattvarden. Detta antecknades också. När ett antal år hade gått hade kyrkboken blivit så ”nedklottrad” att den hade blivit svåröverskådlig. Då påbörjade man en ny. Den första församlingsboken är från cirka 1800. Den följdes senare upp cirka 1815. Som tidigare nämnts är det endast med hjälp av den boken som det går att överbrygga det 55-åriga avbrottet i kyrkböckerna 1779-1834. Församlingsböckerna är uppdelade i en svensk och en estnisk del, beroende av till vilken språkgrupp som familjerna ansåg sig höra.
Exempel på sidor ur församlingsböcker (klicka på bilderna för att hämta dem i högupplöst version).
Själarevisioner
I Ryssland hade det under 1700-talet genomförts ett antal folkräkningar, så kallade själarevisioner. Syftet var att de skulle vara underlag för beskattning men den kanske viktigaste uppgiften var att vara underlag för uttagning av män till militärtjänst. Den första själarevisionen i Estland, som var de fjärde i det ryska imperiet, skedde 1782. För varje gods, by och gård antecknades vilka som bodde på gården, med namn, ålder och släktskap. Det finns en del för män och en del för kvinnor. För personer som inte tillhörde en familj antecknades till exempel ”dräng” eller ”piga”. Vid själarevisionerna var det viktigt att dela upp befolkningen i ester och svenskar. Esterna var livegna medan svenskarna som ”fria män” hade utvidgade rättigheter.
Vid den följande själarevisionen 1795 antecknades, som för själarevisionen 1782, vilka som bodde på varje gård. Åldersuppgifterna är uppdaterade för dem som fanns på gården 1782. För nytillkomna personer anges orsaken: ”nyfödd”, ”inflyttad från xxx” och så vidare. Även för personer som inte längre finns kvar på gården anges orsaken: ”avliden”, ”gift till xxx”, ”utflyttad till xxx”, ”rekryt” och så vidare. Denna revision är den enda där orsaken till att kvinnor har tillkommit eller försvunnit är angiven på samma sätt som för männen. I senare själarevisioner anges endast ”nyfödd” för dem som det gäller. I övrigt finns för nytillkomna kvinnor ingen uppgift om varifrån de kommer och för sådana som inte längre finns kvar på gården ingen uppgift om varför.
Själarevisioner gjordes sedan 1811 (endast för män), 1816, 1834, 1850 och 1858. Betydelsen av själarevisionerna är att de, tillsammans med församlingsböckerna, knyter ihop personerna till familjer. Man skall inte lita på att åldersuppgifterna är exakta, de kan (speciellt för kvinnorna) slå fel på flera år.
Exempel på sidor ur själarevisioner (klicka på bilderna för att hämta dem i högupplöst version).
Familjenamn
Under äldre tid användes bland bondebefolkningen i Estlands svenskbygder endast -son och -dotter som efternamn. Det förekommer dock i kyrkböckerna från S:a Catharina församling, till vilken Nucköområdet hörde, några äldre familjenamn. Dessa tillhörde bland andra klockare och vävare. Som exempel kan nämnas Hallman, Mayblom, Rant, Dans och Stahl.
År 1834 kom en familjelag i Estland som föreskrev att familjenamn skulle införas. Vid bestämmandet av namnen, som gjordes 1835, utgick man från 1834 års själarevision. I allmänhet gjorde man så att samtliga som bodde på en gård fick samma familjenamn, oavsett om de var släkt eller inte. Från den 1 januari 1836 börjar familjenamnen att användas i kyrkböcker, församlingsböcker och själarevisioner.
1930-talets nationalistiska yra drabbade även Estland. Kommuner, byar och gårdar fick estniska namn, som officiellt var de enda som gällde. Även om det inte var obligatoriskt, såg man från myndighetshåll gärna att också familjenamnen ändrades så att de blev mer ”estniskklingande”. I kyrkböckerna över födda från senare tid kan ofta i högermarginalen se en stämpel med en anteckning om att en person har ändrat sitt familjenamn.
Hur hämtar jag information från Saaga?
Estlands historiska arkiv i Tartu (EHA) är den institution i Estland, där bland annat kyrkböcker och andra för släktforskning intressanta handlingar är arkiverade. Under årens lopp har man mikrofilmat en stor del av dokumentsamlingen. För att göra dokumenten mer tillgängliga påbörjade man hösten 2004 ett projekt, kallat Saaga, med syfte att digitalisera filmerna och göra dem tillgängliga via internet. Man har nu lagt ut cirka 4,3 miljoner bilder.
Registrering
För att få tillgång till Saaga måste man registrera sig som användare och mata in en del uppgifter om sig själv. Dessa uppgifter kommer endast att användas till att få statistik över vilka som intresserade av uppgifterna i databasen och var i världen de bor. Gör på följande sätt för att registrera dig: