Den medeltida historien
Hapsals slott var residens för biskopen över stiftet Ösel-Vik
Det är inte helt klarlagt när svenskar började befolka Estlands kusttrakter och öar. Historikerna har antagit att detta kunde ske först när danskar och tyskar hade erövrat landet i början av 1200-talet. Det första dokument, där det nämns att det finns svenskar i Estland, är i Hapsals stadslag från 1294. Där omnämns att det finns svenskar både i staden och dess omgivningar. Rickul/Nucköområdet skulle alltså kunna vara ett av de första bosättningsområdena för svenskar. Arkeologiska undersökningar som under senare år har genomförts i byn Enby på Nuckö indikerar att det ännu längre tillbaka, kanske från 1000-talet, kontinuerligt har funnits en bofast befolkning där. Kusttrakterna med sina magra jordar var troligen vid den tiden inte fast befolkade av ester, som främst var ett jordbrukande folk. Svenskarna kombinerade jordbruket med boskapsskötsel, jakt och fiske och fick på detta sätt sin utkomst.
Det är mycket lite känt om varifrån de invandrade svenskarna kom och i vilken omfattning de kom. Den större delen av dem kom troligen från svenskbygderna vid sydöstra Finlands kust. Man tror att invandringen sköt fart efter det att esternas uppror mot tyskar och danskar 1343 hade slagits ned och att den kulminerade vid det följande sekelskiftet. Svenskarna var “fria män” enligt “svensk rätt” medan situationen för esterna försämrades alltmer till dess att de blev livegna under sina herrar.
Landskapet Vik, där Rickul/Nucköområdet ligger, och som till ytan motsvarar ungefär det nuvarande Läänemaa, lydde under medeltiden under biskopsdömet Ösel-Vik. Svenskarna var arrendebönder och betalade arrendet i form av tionde till kyrkan.
1500-talet
Bönderna i byn Rosta 1565: Thomas Ambrosiusson, Berthell Hansson, Hans Hansson och Hans Hansson med tillsammans 1 hake.
Under några decennier blev bönderna nu kronobönder under den svenska kronan. Detaljerade uppgifter om området och dess befolkning finns först från 1560-talet, när landskapet Vik hade erövrats av Sverige under Nordiska sjuårskriget 1563-1570. Av skattelängder framgår vilka byar och gårdar (egentligen husbönder) som då fanns. För varje by och gård anges den odlade markytan i “hakar” (ett fiktivt ytmått). Förvaltningsmässigt var området vid den tiden indelat i två delar: ön Nuckö och fastlandsdelen Eyland. På Nuckö fanns det 137 gårdar med tillsammans 53 hakar jord och i Eyland 253 gårdar med 83,5 hakar. Anmärkningsvärt är att nästan samtliga byar som fanns i modern tid var etablerade redan då.
1600-talet. Godsen etableras
Jakob de la Gardie.
Böndernas situation försämrades i början av 1600-talet, då den svenska staten gjorde sig av med stora landområden som ersättning för skulder som man hade ådragit sig. Den svenske adelsmannen Jakob De la Gardie köpte på 1620-talet Hapsals slottslän där Rickul/Nucköområdet låg. De nya ägarna började anlägga gods på de områden som de hade förvärvat. De ville naturligtvis lägga godsen där den bästa marken fanns, något som ledde till att bönderna i många fall tvingades att flytta från sina gårdar. Ägaren av Rickuls gods, Robert von Woldeck, tvingade på 1640-talet bönderna i närheten av godset att flytta några kilometer längre österut och där grunda byn Gambyn, som sitt namn till trots är en av de yngre byarna. På 1670-talet flyttade Magnus Gabriel De la Gardie sitt gods från Kolanäs till Pasklep, varvid många av pasklepbönderna tvingades att flytta.
Adelsmännen såg rent allmänt svenskarna som besvärliga element som envisades med att hävda sin “svenska rätt”. De försökte på alla sätt inskränka på svenskarnas rättigheter och behandla dem på samma sätt som de livegna esterna. Klagomål till den svenska konungen ledde 1685 till ett beslut av rikets råd att bönderna på Nuckö, Ormsö och i Eyland skulle vara “fritt folk lika som frälsebönder här i Sverige”. Situationen förbättrades också av att bönderna efter Karl XI:s reduktion av adelsgodsen på 1680-talet åter blev kronobönder.
Att bönderna i området trots allt måste levt ganska bra framgår av den inventering av godsen som föregick reduktionen. Som exempel kan nämnas byn Höbring, där de fem bönderna sammanlagt ägde följande antal djur: 7 hästar, 1 fåle, 15 oxar, 6 stutar, 17 kor, 4 kvigor, 8 kalvar, 36 får, 1 bock, 19 getter och 7 svin.
Hungersnöd och pest
Två stora bakslag drabbade området runt sekelskiftet 1700: hungersnöden 1697 och pesten 1710-11. Hungersnöden 1697 kom som en följd av flera missväxtår dessförinnan. Det året dog i Nuckö församling 557 personer, ungefär 25 procent av befolkningen (normalt var antalet avlidna cirka 50 personer per år). Befolkningsantalet återhämtade sig dock ganska snabbt och var ett decennium senare i stort sett detsamma som före hungersnöden. Då drabbades området på hösten 1710 av den pestepidemi som härjade Estland. År 1710 dog 909 och 1711 minst 320 personer, alltså totalt över 1 200 personer, vilket var cirka 65 procent av socknens befolkning. Ingen person över 60 år överlevde.
1700-talet. Adelns århundrade
I det Stora nordiska kriget 1700-21 erövrades Estland av ryssarna 1710 efter Karls XII:s misslyckade fälttåg i öst. Estland blev ett generalguvernement med vidsträckt självstyre. Reduktionen upphävdes och godsen återlämnades till sina förra ägare. Den balttyska adeln blev landets verkliga härskare. Man talar om 1700-talet som “adelns århundrade”. Godsherrarna struntade i svenskarnas rättsliga särställning och försökte behandla dem på samma sätt som de livegna esterna. På sina håll började godsherrarna sälja och skänka bort även svenskar. Svenskarna gav sig dock inte utan rättslig strid utan kämpade för sina privilegier. I arkiven finns en mängd domstolsdokument som rör tvister mellan godsherrarna i Rickul/Nucköområdet och deras bönder.
1800-talet. Böndernas frigörelse
Bondelagen 1816 befriade de estniska bönderna från livegenskapen och gav dem i övrigt en del rättigheter som inte gällde för svenskarna. De var ju redan fria. Både för ester och svenskar gällde fortfarande att de inte hade någon rätt till jorden som de brukade. Arrendeavgifterna, främst i form av dagsverken, blev ofta så betungande att bönderna inte orkade sköta sina egna jordbruk. En viss förbättring skedde med 1856 års bondelag, i vilken arrendeavgifterna och dagsverkena begränsades. För Nuckö socken baserades skattepålagorna på ett brev från drottning Kristina av år 1650!
1856 års bondelag gav även bönderna rätt att friköpa sina gårdar från godsen. Inom Nuckö socken fick rörelsen en större omfattning först i slutet av 1880-talet (Paskleps gods) och på 1890-talet (Rickul gods). Markerna var som regel ganska uppsplittrade och friköpen föregicks därför av att man omfördelade markstyckena och slog ihop dem till större arealer. Dock kunde fortfarande en gårds marker bestå av ett tiotal markstycken.
Med kommunallagen 1866 upphävdes de sista delarna av godsherrarnas administrativa och juridiska överhöghet. I Nuckö socken bildades de tre kommunerna Rickul (byarna under Rickul gods), Sutlep (övriga byar på fastlandet) och Pasklep (byarna på Nucköhalvön).
I och med bondelagen 1856 fick även svenskarna rätt till skolundervisning, men införandet gick trögt. Det fanns en stor brist på svenska lärare. För att råda bot på situationen sände Evangeliska fosterlandsstiftelsen i Stockholm 1879 två missionärer till Estland, T E Thorén till Nuckö och L J Österblom till Ormsö. Syftet var att de, förutom att vara frikyrkopredikanter, även skulle verka som folkbildare och lärare. Thorén grundade 1873 ett folkskollärarseminarium på Paskleps gods, där en rad begåvade bondpojkar utbildades till lärare. Han startade även en stark frireligiös väckelse i bygden.
Förryskning och nationellt uppvaknande
De baltiska guvernementen hade sedan området erövrats av ryssarna 1710 haft en rätt vidsträckt autonomi. Detta återspeglades bland annat i att tyska var det administrativa språket. På 1880-talet påbörjade den ryska statsmakten en russificeringspolitik. Administration, rättsväsende och skolväsende förryskades. All undervisning i skolorna, även de svenska, skulle ske på ryska. Målsättningen var att göra invånarna i baltiska länderna till “riktiga ryssar”.
Russificeringspolitiken fick i de svenska områdena som motreaktion ett stärkande av den svenska identiteten. Man såg sig inte längre bara som “nucköbo” eller “rickulbo” utan som en del av en större gemenskap. Banden med moderlandet Sverige stärktes. Sockenbibliotek med böcker på svenska grundades. Trots motstånd från myndigheterna kunde man 1909 i Bysholm bilda föreningen “Svenska Odlingens Vänner”.
Första världskriget
Under första världskriget stationerades ryska trupper i Rickul/Nucköområdet. Fästningar byggdes längs kusterna. I Derhamn i Roslep byggdes en stor fästning med tre grovkalibriga kanoner. Många män från området mobiliserades till ryska armén.
Kriget verkade också förlamande på bildningssträvanden och kulturliv. Skolorna hindrades i sitt arbete och Svenska Odlingens Vänners verksamhet låg nästan helt nere under kriget.
Revolutionen i Ryssland spred sig även till de ryska trupperna i området. Baronen på Rickul godset, Gustav Taube, mördades i december 1917 av soldater från garnisonen i Derhamn. När ryssarna lämnade Derhamn sprängde de fästningen.
Estland blir fritt
Estland förklarade sig den 24 februari 1918 fritt från Ryssland. Landet måste sedan under ett par års krig försvara sin frihet mot tyskar och ryssar. I frihetskriget deltog även många män från Rickul/Nucköområdet. Med freden i Dorpat (Tartu) den 2 februari 1921 erkände Ryssland Estlands oberoende.
1920 års estniska grundlag garanterade estlandssvenskarnas rätt att hålla svenska skolor och att vända sig till rikets centrala ämbetsverk på sitt modersmål. Grundlagen garanterade dem även svenskspråkig kommunal självstyrelse på de orter där de var i majoritet. Den lag om kulturautonomi som antogs 1925 gav de nationella minoriteterna (svenskar, tyskar, ryssar och judar) kulturell självbestämmanderätt. Nikolaus Blees från Höbring blev folksekreterare i bildningsdepartementet med uppgift att estlandssvenskarnas intressen.
Hans Pöhl.
Hans Pöhl från Dirslätt var under två perioder estlandssvenskarnas representant i den estniska riksdagen. Efter hans död 1930 övertog Mathias Westerblom från Gutanäs hans plats.Godsen i Estland konfiskerades efter kriget och deras mark delades ut till jordlösa bönder, i första hand till män som hade deltagit i frihetskriget. Nya byar tillkom i området: Norrby och Söderby i Rickul och “nybyar” i Pasklep, Klottorp och Lyckholm.
I Estland skärptes under 1930-talet de politiska motsättningarna och 1934 genomfördes en statsvälvning. Regeringschefen Konstantin Päts fick en stark ställning.
Nationalistiska tendenser började att visa sig även i Estland. Bestämmelser utfärdades att estniskan skulle vara ämbetsspråk även inom det svenska skolväsendet, att den skulle användas även i svenska områden för kungörelser och underrättelser. Gårdarna fick estniska namn. Påtryckningar gjordes för att svenskarna skulle ändra sina familjenamn till estniskklingande.
Andra världskriget
Under den första sovjetiska ockupationen besattes området av sovjettrupper. Odensholmsborna tvingades 1940 att lämna ön där det byggdes befästningar. Sommaren 1941 tvångsmobiliserades 136 män från Rickul/Nucköområdet till sovjetarmén. Endast ett fåtal av dem kom tillbaka. De flesta av dem dog inte vid fronten utan i de arbetsläger där de först hamnade. Vid den stora deportationen i juni 1941 drabbades området relativt lindrigt, jämfört med Estland i övrigt:
Efter det att kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen hade brutit ut kom tyska trupper till området under hösten 1941. Artillerield utkämpades under några veckor mellan den sovjetiska garnisonen på Odensholm och rörliga tyska artilleripjäser i de nordligaste byarna i Rickul. Som genom ett under omkom endast en civilperson. Sovjettrupperna lämnade som sista estniskt markområde Odensholm i början av december 1941 och odensholmsborna kunde återvända till sin ö.
När krigslyckan vände och sovjettrupperna närmade sig såg de flesta av svenskarna en flykt till Sverige som det enda alternativet. Överallt byggdes och utrustades flyktbåtar. De flesta båtarna gick mot den finska kusten, varifrån flyktingarna sattes på en båt till Sverige. Andra fick möjlighet att flytta med de legala transporter som organiserades efter överenskommelse mellan svenska och tyska myndigheter. I Rickul kommun, som var nästan helt svensk, flydde eller flyttade nästan alla invånare till Sverige. I de övriga kommunerna, som var blandspråkiga, utnyttjade inte alla svenskar möjligheten att flytta till Sverige. Många hade familjeband som gjorde att de stannade kvar.
De tomma gårdarna fylldes med flyktingar, främst “rysslandsester” från andra sidan Peipussjön.
Sovjettiden
Under sovjettiden var området en militariserad gränszon, dit man endast kunde komma med speciellt tillstånd.
De första åren tillät sovjetmyndigheterna privatjordbruk, men 1949 kollektiviserades jordbruken. Kollektiviseringen hade föregåtts av en hetskampanj mot “kulaker”, bönder som hade anställda i sin verksamhet, och en deportation i mars 1949 av kulaker och andra “statsfiender”.
Det första steget i kollektiviseringen var etablerandet av så kallade bykolchoser, som omfattade en eller ett fåtal byar. Dessa var dock inte lönsamma, varför man slog samman dem till allt större och större enheter, så att det till slut kvarstod endast en kolchos, Leninkolchosen med säte i Birkas. Birkas utvecklades även till administrativt centrum inom området, Birkas bysovjet (Pürksi külanõukogu).
I takt med att kollektivjordbrukets verksamhet koncentrerades till Birkas skedde en utflyttning av invånarna dit från de mer avlägsna byarna. Många av dessa fick så få invånare att de officiellt upphörde att existera. Många flyttade även från området till andra delar av Estland där levnadsförhållandena var bättre.
År 1991 ändrades namnet Birkas bysovjet till Nuckö bysovjet (Noarootsi külanõukogu) och sedan, när Estland åter hade blivit fritt, till Nuckö kommun (Noarootsi vald).